• Okategoriserade

    Dag tjugotvå

    Idag är det 22 dagar sedan jag slutade arbeta. Tjugotvå! Jag trodde att det skulle bli fruktansvärt långtråkigt i väntan på Tirren, men det är otroligt vad som kan roa en människa som har för mycket tid över. Till exempel fick jag DIY-mersmak efter förra veckans succé med den blå boklådan, och lät mig inspireras av Johanna Bradfords hemmagjorda linneservetter. Gjorde precis som hon: köpte ett stycke linnetyg från IKEA, klippte till i sex lika stora bitar, tvättade, tumlade och voilà! Vet knappt var denna nyfunna kreativitet ska sluta, så stay tuned!

     

    På ett helt orelaterat ämne (fast i bakgrunden skymtar faktiskt en annan variant på linneservetter som finns hemma hos oss): häromdagen fick jag en plötslig craving efter små, salta kex med mosad avokado och citronpeppar i mängder. Har inte ätit detta sedan jag bodde i Florens hösten 2008. Men då bestod varannan måltid av sådana kex, jag åt dem som besatt, till frukost, lunch och middag, och jag är inte helt säker på varför. Framförallt tyckte jag nog att det var så oerhört tråkigt att laga mat åt mig själv.

    Men det fantastiska är, att vid första tuggan av de här kexen kom hela Florens-tiden tillbaka till mig på ett fullständigt överväldigande sätt; doften i lägenheten, värmen, luftfuktigheten, smaken av Chianti-vin, de upprymda känslorna. Jag blir lika överväldigad varje gång jag påminns om hur tätt länkande våra sinnen är med våra minnen.  Till exempel köpte jag en parfym i Grasse för två år sedan – sommaren Hannes friade till mig – och varje gång jag använder den kommer hela resan över mig på ett extremt drabbande sätt – det känns som att jag nästan fysiskt förflyttas tillbaka till hotellrummet och den där kvällen. Vad har ni för smaker, ljud, dofter som framkallar så starka minnen hos er?

    Och på tal om Florens. Under min tid i Italien introducerades jag till den italienska glasskedjan GROM. Glasskedjan profilerar sig med att framställa glass gjord på mjölk från kor, och ägg från hönor, som är ovanligt tillfreds med sin osedvanligt tillfredställande tillvaro, samt frukt från egna, ekologiska odlingar och utan artificiella tillsatser som färg eller förtjockningsmedel. Men utöver detta är det den godaste glass jag någonsin ätit! Den italienska kedjan har ett fåtal filialer i stora världsstäder – bland annat i Paris, där jag stod och köade länge på somrarna. Nu till saken: tidigare i veckan lade Johanna Bradford upp en Instastory där hon skrev att hon handlat hem GROM-glass. Döm om min förvåning! Jag skrev genast och frågade hur detta var möjligt, och hon svarade att både henne närmsta ICA Kvantum och Hemköp hade separata kylskåp fyllda med GROM-glass. Så jag sprang (läs vaggade som en pingvin) till alla mina närmsta matbutiker, men utan större framgång. Några dagar senare fick jag bilden ett ovan från min låtsasmamma. Hon hade hittat en GROM-frys på ICA i Skanör, där mina föräldrar har sommarhus. Så här sitter jag nu, 39 veckor gravid, med världens största glass-craving, smärtsamt medveten om att GROM finns i en frysdisk nära dig – men inte MIG! 🙁

    Fortfarande på ämnet glass: har fått totalt ha-begär på de här italienska glasskuporna i rostfritt stål från HAY. Förutom att de är SÅ SNYGGA, framkallar de också riktiga Medelhavs-semester-minnen.

    Och på ämnena husgeråd och Italien (visst gillar ni mina fantastiska segways som håller ihop detta annars mycket spretiga inlägg?) fick jag en helt underbar inflyttnings/födelsedagspresent från fina Sarah tidigare i veckan. Är helt kär i den här lilla skålen i handmålat lergods från Formargruppen i Malmö. Finns inget bättre än en vän som känner en så väl!

    På tal om skålar tog H och jag en tur till Erikshjälpen på Danmarks nationaldag. Fick bland annat med mig denna Rörstrand-skål i serien Gröna Anna, som sedan fick agera uppläggningsfat för jordgubbarna på Sveriges nationaldag. H var dessutom mycket nöjd över att få korka upp sin flaggpunsch och servera i våra antika punschglas.

    Kvällen till onsdag fick jag mina första, ordentliga värkar. Det var så otroligt påtagligt – jag kände precis när en värk började och slutade. De varade i knappt en minut vardera och kom med ojämna mellanrum i drygt tre timmar. Vid 01 tvingade H mig att ringa förlossningen, som dock bara sa vad jag redan visste: att jag skulle vila och vänta på att värkarna blev regelbundna. Jag tog en Panodil Zapp och somnade, sov hela natten och på morgonen var värkarna borta. Och jag inte haft några fler sedan dess 🙁 Detta är så spännande och frustrerande på samma gång! Tisdagskvällens drama resulterade dock i panik över allt som fortfarande inte finns i min BB-väska, så onsdagen ägnades åt inköp av amnings-bh, amningslinnen, svala shorts till bebis m.m. Och såklart en fin solhatt som han behöver när han föds in i detta väder!

    På internet kan man läsa att det är viktigt att ha ett par bra inneskor med sig till förlossningen, för allt eventuellt vankande av och an. Så det passade ganska bra att jag haft mina ögon på ett par Birkenstock ett tag nu. Planen var vita eller silver, men idag införskaffade jag istället dessa i roséguld som jag fick en plötslig crush på. Så nu är jag faktiskt HELT redo.

  • Okategoriserade

    Hemklickat

    I måndags var jag helt slut efter helgens bravader och bestämde mig för att jobba hemifrån. (Jag har gått på högvarv i flera veckor nu och knappt haft tid att vila en enda stund. Har haft lite dåligt samvete gentemot Tirren pga all nedpackning, upp-packning, stressande och hämtpizza.) Passade då även på att klicka hem lite prylar jag haft span på ett tag – samt en joker.

    Har haft mina ögon på en fotogenlampa ett bra tag nu – egentligen sedan H och jag hamnade i en fotogenlampe-butik i Berlin för något år sedan. När jag sedan såg en superfin fotogenlampa hemma hos Viccan, tändes mitt ha-begär på nytt. Vi behöver inte nämna märkes- och prisskillnaden mellan hennes objekt och mitt, men blev ändå nöjd med denna i frostat glas och silver från Strömshaga.

     

    H och jag bestämde innan inflyttning att vi skulle ha en glashängare på väggen i köket – denna från Kitchenlab. Velade ganska länge mellan krom (eftersom blandare och handtag är i borstat silver) och guld, men beslutade oss för att värma upp rummet med lite guld. Förblir dock skeptisk till jag sett den på väggen.

     

    Klickade också hem två av de här korgarna från Bloomingville, vars användningsområde ännu är osäkert. Kan bli som förvaring ovanpå (den obefintliga) hatthyllan i hallen, eller till gosedjur i Tirrens rum. Antagligen slutar det med att jag beställer hem fler, eftersom jag inte kommer kunna bestämma mig.

     

    Sen hamnade jag såklart 49 kronor under att få fri frakt från Royal Design, och eftersom jag hellre ville köpa något för pengarna än att betala frakten, panikköpte jag 6 glasunderlägg i serien Blue Italian (nej, de kostade kanske inte riktigt, precis, exakt 49 kr, men anser ändå att jag gick med vinst). Man skulle kunna tro att det mest var för namnets skull, men det var minst 30% för att jag tyckte de var fina.

  • Okategoriserade

    Tiramisun, flyttkartongerna och bloggen

    Det varit tyst här sendan bröllopsresan i augusti. Jag har kanske känt att jag inte haft något att skriva om. Det är naturligtvis inte sant. Men något jag velat dela med mig av?

    Och så plötsligt, sex månader senare, står jag i ett hav av flyttkartonger och ser mig om i en lägenhet som alldeles snart kommer att tillhöra någon annan. Med en 26 veckor och 2 dagar gammal Tiramisu i magen (Tiramisun – ibland Tirren – är bebisens projektnamn. Namnet kommer av att få saker kan få undertecknad att bli riktigt tjock, förutom en graviditet. Eller möjligtvis Tiramisu.)

    Med en hjärna och ett Pintrestkonto som är överbelastade av inredningsvisioner (ibland, när jag blundar, är insidan av mina ögonlock ett enda stort kalejdoskop av fasat kakel, färgprover och barnrumsinredning) och ett hjärta fyllt av spänning, förhoppning och tillförsikt. Men också av osäkerhet och oro. Jag behöver nog en kanal för att ventilera allt detta. Så vad säger ni? Är ni med? Ska vi köra igen?

     

  • Okategoriserade

    Blå timmar

    Det sämsta (eller bästa?) med Ponza, är att det inte finns så mycket att skriva om det. För det händer ingenting där. Och kanske var det också därför som jag tycktes avsluta min berättelse just på denna ö.

    Där de loja dagarna byter ut varandra med sitt dovt skvalpande Medelhav, sina vitvins-långluncher, sina skrytsamma Mojito-solnedgångar och sina tystna nätter. Vi tar turer i stadens ”centrum”, doftar på öns parfymer i en liten butik, Hannes köper en azurblå linneskjorta, vi drar ut på lunchen, somnar på stranden, går hem, duschar, ser solen gå ner, äter middag och avslutar kvällarna på öns glass-häng. Efter sängfösaren promenerar vi tillbaka till hotellet på andra sidan ön. Tre dagar fortskrider såhär, tror jag. Eller är det minnet som sviker mig, redan?

    Nej, just det. En av dagarna gör vi en tur med båt kring ön. Vi badar i omöjligt blått vatten, serveras pasta tillagad på båten, dricker vitt vin som får kinderna att sugas inåt av surhet, och köper glass ifrån en glassbåt. Inte en båt gjord på glass, utan en båt som på syditalienska öar ersätter Hemglassbilen.

    Det har gått exakt en månad sedan vi lämnade Ponza, och mina starkaste minnen är lugnet, dofterna och den blå färgen. Och såklart den där sena kvällen när jag och Hannes dansade – ensamma, inför en hyfsat väl tilltagen och glatt påhejandes publik – på stadens enda nattklubb. Han ville egentligen inte, men jag övertalade honom. Så vad blir det? 5-4?

  • Okategoriserade

    Picture Perfect Ponza

    På lördagsförmiddagen gick vi vilse i Neapels gränder medan vi nynnande på Peter Sarstedts ”Where do you go to my lovely” och formulerade På Spåret-ledtrådar från 2 till 10 poäng på den syditalienska hamnstaden. På eftermiddagen tog vi båten till Ponza.

    Valet av destination baserade vi på att Hannes en gång – i våras – zoomade in på Google Maps för att undersöka en liten prick i Medelhavet, utanför den italienska regionen Lazio. Där fann han en liten ö som ingen av oss någonsin hört talas om. Hannes reagerade lite som om han just upptäckt Amerika.

    Ponza ligger ca tre timmars båtfärd utanför Neapel och är i storleksordning med Ven. Ön är känd för ett lågmält jet-set liv, dit kändisar och kungligheter kommer för att gömma sig – inte för att bli sedda. Vi, å andra sidan, åkte naturligtvis dit för att synas.

    På Ponza väntade tre nätter på tjusiga Hotel Chiaia di Luna, med utsikt över en halvmåneformad, smaragdfärgad vik, där öns solnedgång varje kväll utgjorde ett välbesökt skådespel, ackompanjerat av over-priced drinkar som såldes ur en stor ananas.

    Vid incheckningen på Chiaia di Luna blev vi omedelbart indragna i en härva av italienskt skattefusk. Medan de yngre, leende receptionisterna tog emot oss och genomförde den sedvanliga inchecknings-proceduren, cirkulerade en äldre, italiensk signora nyfiket omkring oss. Det var uppenbart att hon hade fått turist-vittring.

    Plötsligt tog signoran – som visade sig vara hotellets ägarinna – plats bakom receptionen. Hon spände sina på kirurgisk väg redan uppspärrade ögon i oss, sänkte rösten och fräste: ”Listen…you can pay cash? If you pay cash, I give you discount”.

    Vi tog tacksamt emot vår rabatt på 60 euro och lovade att återkomma med skattefusks-kontanterna snarast. Då såg signoran nöjd ut och återgick till sin ELLE-tidning medan hon uppspelt berättade för receptionisterna att en av hotellets nyanlända gäster ”såg precis ut som Kim Bassinger!!”. Jag tror inte att det var undertecknad som avsågs.

  • Okategoriserade

    Diskoljus i Neapel

    Varma och grusiga nådde vi Neapel på lördagskvällen. Vi hade ännu en gång spontanbokat ett ”hotell” samma morgon, och möttes ännu en gång av något som inte riktigt var ett hotell (se inlägget om vårt renässans-palats i Florens), men inte riktigt något annat heller. Det här stället gick under namnet Carten Luxury Suites, och låg nära hamnen i Neapel, eftersom vi påföljande morgon skulle ta båten ut till Ponza.

    Den lilla receptionen/frukosthörnan var modernt inredd, och en mycket attraktiv kvinna mötte oss och gav oss kakor. På väggen vid receptionen satt en TV som gjorde reklam för ”The sexiest club in town”, och för en halv sekund undrade jag om detta var ett hotell som hyrde ut rum by the hour.

    Kvinnan visade oss till vårt stora, moderna rum, och introducerade oss för dess badrum. Där möttes vi av en enorm jacuzzi, upplyst av blinkande diskolampor. Kvinnan upplyste oss i sin tur om att vi kunde välja mellan rött, blått och grönt på de blinkande lamporna, vilket vi var mycket tacksamma över. Rött är verkligen inte min färg.

    Utöver badkarets väl tilltagna storlek och blinkade belysning, föll det även en tropiskt regn ifrån taket, samt ett vattenfall ifrån ena väggen. På kanten stod levande ljus och blommor. Hannes skyndade ut för att köpa en flaska bubbel som skulle fullända den förestående badupplevelsen.

    Efter badet stod jag på balkongen i en enorm badrock, med ett glas champagne i handen, och blickade ut över ljusen i Neapels hamn. Trots det oväntade hotellrummet och den oplanerade badupplevelsen, var detta en av resans ljuvligaste stunder. Strax därefter upptäckte vi att båten till Ponza skulle gå redan klockan 8 – inte klockan 10 som vi trott – ,att biljettpriset stigit till det trippla för denna avgång, samt att båten avgick från en annan hamn än den vi strategiskt nog bokat boende vid.

    Vid 21-tiden tog vi sedan våra russin-fingrar och russin-tår och gick på jakt efter den godaste pizzan i Neapel. ”Fem minuters promenad” hade kvinnan på hotellet sagt. Vi var framme vid pizzerian klockan 22, och fick snabbt reda på att det var 2,5 timmes väntetid för ett bord.

    Istället valde vi restaurangen bredvid, där vi bara behövde vänta i drygt en halvtimme. Vi fick in vår pizza vid den vanliga, neapolitanska mattiden, kl 23. Det var den sämsta pizzan jag åt på hela resan.

  • Okategoriserade

    Caroline får ett utbrott i Pompei

    På lördagsmorgonen hade vi varit på resande fot i elva dagar. Vi checkade ut från Hotel Le Fioriere för att lämna Amalfikusten bakom oss och resa norrut mot resans nästa destination.

    Vi hade bokat ett hotell i Neapel inför kvällen, och på väg ditåt var det dags för det obligatoriska – och för hälften av resesällskapet efterlängtade – stoppet i Pompei.

    I tre dagars tid hade Hannes oroat sig för att besöket inte skulle bli av, eftersom det var oklart hur vi skulle ta oss dit med våra resväskor. Jag stod naturligtvis inte ut med att se min makes drömmar förvandlas till aska, och försäkrade mig om att vi kunde lämna väskorna på stationen.

    Inte nog med att Hannes övertalat mig att besöka Pompei – han fick mig dessutom att gå med på en två timmar lång, guidad tur. 5-3 till Hannes. Egentligen borde han få ytterligare ett poäng, eftersom det visade sig att upplevelsen faktiskt var mycket spännande, men med tanke på den rådande ställningen kan jag inte vara alltför generös.

    Vid ett tillfälle under turen tog Hannes ett stadigt grepp om min hand, lade den på en stenmur och sa åt mig – vänligt men bestämt – att ”känna historiens vingslag”. Plötsligt fick jag en ganska obehaglig flash-back från en sommar i Athen när jag knappt var tonårig, och Henrik hade släpat upp mig – gråtandes – till Akropolis, och gjorde precis samma gest. Eftermiddagens hetta blev plötsligt outhärdlig, svetten rann, mina flipp-flopp fylldes av sand, mina ögon tårades och utbrottets rand var nära.

    Hannes gav i sin tur upplevelsen fem amforor av fem, och reccenserar det hela med de insiktsfulla orden ”Fantastiskt” och ”Coolt”.

     

  • Okategoriserade

    Små citroner gula i Amalfi

    Fredagen – vår sista dag på Hotel Le Fioriere i Praiano – bestämde vi oss att upptäcka ytterligare en ort på Amalfikusten. Vi tog bussen österut, och denna gång var jag fullproppad av åksjuketabletter och allmänt nöjd med tillvaron längs de livsfarliga serpentinvägarna.

    Amalfi är den största orten längs kusten – en riktig liten stad i jämförelse med våra tidigare destinationer. Här strosade vi i butiker och köpte olivolja, kontemplerade citron-mönstrat porslin och dyra läderväskor, och gick nästan vilse i storstadsvimlet (Amalfi har ca 5000 invånare).

    Vid lunchtid fann vi resans kanske underbaraste lunchtillhåll – en små-citroner-gula-oas par excellence. Om du någon gång vill äta pizza under en citronbeströdd himmel hos Donnastella, ska du gå in i en gränd, svänga vänster, sedan höger, och sedan gå två trappor upp. Mer än så säger jag inte.

    Under citronhimlen drack jag också resans kanske godaste drink – en Lemon Spitz (Aperol Spritz gjord på Limoncello istället för Aperol) och åt en pizza med buffala-mozzarella att dö för. Hannes åt en Quattro Formaggi som han gav fyra citroner av fem.

    Efter lunchen betalade vi 30 euro för två solstolar på en liten strand, där vi sov djupt tills vi blev utkastade.

    I skymningen tog vi bussen upp för en blixtvisit i den lilla bergsbyn Ravello, känd för sin fashionabla atmosfär och vackra utsikt. Vi strosade uppåt längs gränderna, förbi vackra kyrkor, charmiga uteserveringar och prunkande vinodlingar, på jakt efter den ultimata utsikten. Jag hann dessvärre inte ta så många bilder i Ravello, för den enorma köttbit som både Hannes och jag beställde in till middag, upptog största delen av vår tid i byn.

    På vägen nedåt hade busschauffören druckit ett par glas vin (det hade jag också, som tur var) och bromsade inte en enda gång på väg mot hamnen i Amalfi. Under bussfärden blev jag kompis med två franska barn. Vi har lovat varandra att brevväxla.

  • Okategoriserade

    Poolen är alltid blåare på andra sidan

    Ibland diskuterar Hannes och jag huruvida det är bättre att bo i ett fult hus, med utsikt över ett vackert hus, eller tvärtom.

    Lite samma sak hände under våra dagar i Praiano. Från vår balkong hade vi nämligen full utsikt över det tjusiga hotellet precis på andra sidan gatan. På hotellets takterrass sträckte en azurblå pool ut sig. I vinden vajade solgula parasoll, och på andra sidan glittrande Medelhavet lojt.

    På torsdagen bestämde vi oss för att undvika den långa promenaden ner till stranden, och istället gå rakt över gatan. Jag är alla dagar i veckan – (utom torsdagar, uppenbarligen) – en havsmänniska framför en poolmänniska. Men just i dag var det en välsignelse att sträcka ut sig på de gula solstolarna med en bok och en gigantisk pina colada (that’s how I like them), och att förflytta sig ungefär tre och en halv meter från solstolen till lunchen med den slående utsikten.

    Det mest spännande som inträffade denna dag var att jag fick en fin tygpåse i present (som var så fin att en servitör på en restaurang i Amalfi fotograferande den hysteriskt påföljande dag, och jag övervägde att ge bort den till honom eftersom det såg lite ut som att han skulle börja gråta) i receptionen när vi lämnade hotellet strax innan solnedgången.